Jag och sonen har börjat banta....seriöst.

Nog har vi försökt genom åren, särskilt jag. En månad höll jag inne med allt som man inte ska äta då man bantar...var till förbannelse nitiskt med det. Efter en månad då skulle jag väga mig igen och...*suck*...inte ett enda kilo hade jag gått ner! Då gav jag upp...denna gång alltså. Man vill gärna ha lite uppmuntran från vågen förstår ni.

Det är bra att börja banta på våren för då rör åtminstone jag mer på mig. På vintern går jag i ide...jag är inte människa till att gå på ishala trottoarer med massa äcklig snö runt omkring mig. Men på våren blommar både naturen och jag upp. Man får mycket att göra på torpet, man går fler promenader osv.

Men det här med maten... Godis, chips, läsk, fett osv, det vet man ju att man ska ge sjutton i. Men att dra ut på tiden i affären med att stå och lusläsa alla förpackningar ifall de innehåller för mycket kalorier och fel fett...det är inte roligt. Det rör sig om nästan allt i matväg. Frukt och grönsaker är en självklarhet...och sånt nyttigt äter jag ju mycket av i vanliga fall. Men att tota ihop en middag som är nyttigt då? Kyckling utan skinn är  bra...liksom fisk...men hur gör jag med korven? Fettsnåla saker och ting smakar ofta inte så vidare gott. Light-grejer befattar jag icke mig med....de är inte så nyttiga som många tror. Inte är det gott heller.

Jaja....jag har en dotter som är bra på sånt, det är bara att fråga.

Men en sak vill jag gärna klarlägga. Jag VET att jag är tjock! Vänner och bekanta säger ofta: Men du är väl inte tjock?? Jo men det ÄR jag! Vågen och spegeln och känslan av att bära på ryggsäckar lite här och var ljuger inte!!

Så om jag pratar om min fetma så kom med råd istället! Jag tar inte illa upp...inte om det rör sig om omtänksamma råd. Då vet jag ju att ni bryr er. Däremot blir jag less när jag hör tjockisskämt....även om jag själv drar en. Lite som att förekomma kanske? Eller att inte ta sig själv på för stort allvar? Det jag menar är mer när man ser på en sitcom och det alltid är den tjocka personen som det ska göras narr av.  Sånt är bara så elakt.

Vad som verkligen fick mig att allvarligt fundera på en bantning var ju först och främst hälsan för mig och sonen. I andra hand är det alla bilder jag ser på mig: hakorna, de tjocka låren och magen som får mig att se ut som en 47-årig gravid kvinna! Man blir ledsen när man ser det. Ja innerligt ledsen. Jag minns ju mig som smal....Man rörde sig lättare, man blir även bemötad på ett annat sätt och det var roligare att prova kläder! ;)

Jaja...nu får vi hoppas att jag klarar av det här och möter sommaren åtminstone något kilo lättare.