Idag kom pensionen - en dag tidigare - och det var i sista sekunden. Mina pengar var slut liksom innehållet i kyl och skafferi. Så jag plockade upp en halvvissen dotter och åkte i sporrsträck till Willys. Det var bara att hiva ner köttkorv, kattmat, batterier, godis och gud vet vad i vagnen. Notan gav mig skrämselhicka men nu finns det mat hemma igen

Nej...jag äter icke batterier...men min kamera gör ju det!

Annars har det varit en såsig dag då jag varit jättetrött och nannat lite då och då. Hösten gör mig trött och deppig...så har det varit sen åratal tillbaka. Jag har helt enkelt separationsångest från sommaren!

Ja jag vet att den kommer tillbaka igen men dit är det massa massa månader.

Jag lever...men har bara inte haft lust att blogga på länge nu.

Men en dag så kanske lusten kommer tillbaka.

Visst har man tidigare varit så glad i ett spel att man spelat det om och om igen. Men inte så "fanatisk" som över det spel jag håller på med nu!! FarmVille på Facebook!

Man plogar och sår och skördar och tar hand om djur osv hela tiden.

Man sitter uppe på natten för att inte hallonen ska hinna vissna tills man går upp dagen därpå!

Dessutom har jag skaffat en hel del okända människor som vänner på Facebook JUST för att de ska bli mina grannar på farmen. Då får man gåvor, man får pengar för att hjälpa dom med deras farmar....och tack vare att grannskapet ökade kunde jag också öka på arealen på farmen. Ja jisses!

Flera gången har jag ändrat om på farmen: placerat träden, tagit bort jordplättar, flyttat omkring de arma djuren osv för att få rum med allt eller för att det ser finare ut på ett visst sätt. Drömmen är att få råd med ett litet hus på ägorna. Och kanske en ladugård....

Man strävar efter att komma till nästa level..och nästa...för att få fler olika grödor att välja på eller saker.

Det enda tråkiga är att jag som har en äldre Mac, inte kan uppdatera FlashPlayern och därmed inte kan ge bort andra gåvor än träd. Det känns lite genant då jag får djur och saker från de andra grannarna.

I verkligheten försöker jag på alla sätt och vis att spara till en ny dator. Men det dyker hela tiden upp saker som gör att jag får nalla av sparpengarna....det är hopplöst! Men så länge ens sjukpension är minimal (som ett straff för att man hade fräckheten att vara sjuk/skadad) så får man leva därefter.

Fler än jag som hoppas att de där verklighetsfrämmande politikerna som gagnar de rika får spö nästa val? 

Både Fuglesang och jag gick upp tidigt i morse för att gå till väders / titta på uppskjutningen. Men det blev inställt pga vädret.

Jaha...dags att gå och nanna igen då. Hade bara sovit 3 - 3,5 timmar innan.

Det  blir att gå upp tidigt i morgon igen då. 07.11 blir nästa försök. 

Har ni sådana dagar då ni går runt i ert hus/lägenhet och tittar på de gamla möblerna som hängt med sen ni flyttade hemifrån...nästan, prydnadssaker ni sett er mätta på sen lääänge, gardinerna som var moderna för 20 år sen osv osv?? Va? Har ni det?

Det har jag!! Iaf de flesta möblerna/sakerna!

Inte blev det bättre av att den nya IKEA-katalogen kom idag med posten. *S* Jag lusläste den och fick en massa idéer i skallen som jag präntade ner i ett block: säng, soffa, skomöbel till hallen, mattor, massa mera Billy bokhyllor.

Sonen bleknade märkbart när jag hurtfriskt som en yster tupp klockan 7 på morgonen, berättade om mina planer.

Jag har ju några presentkort på IKEA som jag vill utnyttja så... =D

Men så kommer vi till det här gräsliga som jag har....separationsångesten när det gäller mina saker! Vill jag verkligen göra mig av med soffan som man sover så gudagott i? Sängen...ja den kommer jag inte att sakna. Mattor...hm, ja det måste ju vara mattor som Sussie inte vill kissa på då´rå. Skomöbeln: jag har ju för all del en fin hylla där nu som inte stått där så länge. Bokhyllor behövs verkligen!! Men var i fridens namn ska jag få rum med dom då? Ja ni ser ju!

Mina gamla prydnadssaker vill jag inte bli av med....bara byta ut mot lite nya roliga. (Jag pratar lampor och vaser och sånt nu).

Sen är jag trött på vita huset. Ni som inte vet: Vita huset är en bokhyllesektion jag har med vitrin och hela köret...som alltså liknar Vita huset. Den är jag faktiskt trött på och skulle vilja ha låga skåp istället. Men då skulle jag nog behöva hyra en lagerlokal för allt som finns i dom hyllorna! Nää...hur jag än resonerar med mig själv om det här så stöter jag på motstånd från mig själv. Himla knäppigt!

Sonen har fått tillbaka sin rosiga ansiktsfärg nu för mina planer lär nog få ligga på is länge till....*suck* 

Det har gått några dagar nu sen bröllopet. Man kan säga att luften gick ur mig efteråt. Så mycket förberedelser, sen bröllopet som var så fint och känslosam.....ja man blev verkligen matt efteråt.

Den enda gång tårarna rann på mig på bröllopet var när vigseln just var avslutad. Då såg jag Peters tårar...och Petras...och då kunde jag inte längre hålla mig. Till och med nu när jag skriver detta rinner en tår på mig.

Varför gråter man på bröllop egentligen? Det är ju en underbar ceremoni att glädjas över...inte gråta över. Men å andra sidan finns det ju glädjetårar så där motsäger jag ju mig själv.

Men lite sorg fanns det ju med. Jag tänkte ju på Mamma då och då. Hon pratade ju jämnt om att få ha på sig en stor härlig hatt på Jennys eller Johns bröllop...och så fick hon inte uppleva det. Men hon fanns med i våra hjärtan den dagen då min dotter blev fru. Vi har sparat några Gerbera som hon ska få.

Dagen efter bröllopet skulle jag, John, brudparet och Peters föräldrar träffas och äta ute. Men jag...*suck*...jag började gråta innan jag skulle iväg och kunde bara inte sluta! Det fanns inget att gråta över...men grät gjorde jag. Så här efteråt vet jag ju att det var all stress innan bröllopet, all trötthet och så alla känslorstormar jag hållt inne med som kom ut. Det förstod ju Jenny och de andra. Men ändå....

Nu ska man då vänja sig vid att kalla min dotter för Jenny Sundling och inte Lindgren. Jag hade ju hoppats att de skulle ta Jennys efternamn men så blev det inte. Det får bli John (hoppas jag) som för namnet vidare.

Jag skriver inte mer om  bröllopet här. På bilddagboken finns det så mycket mer att läsa och se. Mina innersta tankar finns nerpräntade i min dagbok, som jag alltid skriver i när jag lagt mig. Det får mina barn läsa en gång när jag inte finns här längre. Det rör sig om åtskilliga böcker då jag skrivit varje dag sen jag var liten. 

Jag har varit så förtvivlat trött några dagar nu, så jag såg fram emot en hemmadag med enbart hemmasysslor. Så när jag gick upp vid 10 satte jag på en saftmaja...(meningen lät lite fel där...)...med röda vinbär. Men jag hade knappt fått i mig dagens första mugg kaffe förrän blivande herr svärson ringde. Han ville ha skjuts till Lidl och Willys för att införskaffa bakgrejor. Så det var bara att ratta vrålåket (läs gammal Audi) och hämta honom.

Men jag klagar inte!! Jag ställer gärna upp för jag vet ju stressigt det blivande brudparet har det nu och massor att göra.

Kom då hem igen och fick middag som sonen fixat. Tittade även på mitt älskade Stargate SG-1. Sen dammsög jag halva lägenheten och sonen skulle ta den andra. Då ringer dottern och ville ha hjälp med att baka tårtbottnarna. Så jag åkte dit, parkerade och sen kom jag ju på...jag hade varken nyckeln till  porten eller den nya portkoden. Inte fanns det pengar i mobilen heller. Så där gick jag utanför och svettades i värmeböljan. Kunde de inte titta ut eller så? Till slut kom en av deras grannar så jag kunde ta mig in....och uppför sjuttielva trappor.

Hos dottern blev det bakat till 5..eller vad det sex tårtor? Jaja....bakat blev det iaf. Hon färgade även sonens svarta byxor så de skulle bli ännu svartare. Klockan var nu 9 eller halv 10. Jag och dottern åkte då hem till mig där hon skulle klippa sonen och även färga håret på mig. Färgen blev fin men oj vad  min flint syns väl nu!

Ut och slängde sopor innan jag skjutsade hem dottern.

Och här sitter jag nu.... 

Just det...ingen hejd här inte utan nu ser man ut som en ekorre i ansiktet p.g.a tanvärk! Ibland kan man inte annat än skratta åt all jävelskap som händer gång efter gång efter gång. Man får  bara hoppas det går över till dotterns bröllop.

Det jag skrev om ensamhet i förra bloggen gav ett visst gensvar från många. Jag kan tillägga att den här ensamheten jag känner så ofta har hållt på sen min mor dog. Den kommer och går och ibland måste jag bara få skriva av mig lite. Jag har inga problem annars att vara ensam då jag faktiskt trivs ganska bra med hon Örnen. Vi har liksom samma intressen och syn på saker och ting. ;) Men ibland kör livet ihop sig för mig och då har jag alltid haft mor som funnits där. Nu gör hon inte det längre och än har jag inte kommit på hur jag ska hantera det hela...trots att det gått så lång tid nu. Jag har försökt analysera vad det är jag behöver.... I huvudet och i hjärtat vet jag vad hon skulle rått mig till, vi kände ju varandra så väl. Så det kan inte vara det. Kanske mer det där att hon fanns där...någon att prata med...någon som man kunde luta sitt trötta huvud mot när allt känns för jävligt. En mor helt enkelt.....